• 

• 

– Jag har också lärt mig att uppskatta alla små nöjen i vardagen. Bara att veta att benet inte sviker medan jag går är underbart, säger hon glatt.

Av Marte Nordahl

Benedicte Finnema upplevde mardrömmen efter en alpin olycka i Hemsedal 14. februari 2016. Det var en fantastisk skiddag, helt vindstilla med blå himmel och fjorton minusgrader. Med sig hade hon kompisen Kirsten som tog en Snap av henne vid Tindenliften innan de körde vidare ut i nysnön utanför huvudleden. Klockan var 1050.

De närmaste sekunderna skulle bli ödesdigra. Benedicte hade varit aktiv inom alpin skidåkning i många år. Hon var även känd i lössnöområdet och hade kört dit hundratals gånger tidigare.

Körde rakt in i en sten

– När jag skulle svänga höger för att komma ner till huvudspåret körde jag rakt in i en sten som låg under nysnön. Jag fick en vridning åt vänster och stack in skidan i en trädrot. Medan skidan släppte fastnade pjäxan. Nästa sekund gjorde jag kullerbyttor och landade på rygg i terrängen bara hundra meter från mitt eget stugområde, säger hon.

Bakom henne körde Kirsten i rasande fart. Hon råkar vara läkare och kom snabbt till olycksplatsen. Medan ambulansen kämpade för att ta sig upp i terrängen lyckades Skidpatrullen som tur är nå hela vägen till Benedicte. Kirsten fick tag i första hjälpen-väskan och stoppade morfin i låret.

Slingrig väg till Ullevål

– På vårdcentralen i Hemsedal togs jag emot av en distriktsläkare som jobbat med skadade patienter i 40 år. Tyvärr förstod han inte omfattningen av den allvarliga olyckan. Han konstaterade att skadan inte var akut och skickade mig vidare med ambulans till Ringerike lasarett. CT gjordes första gången när jag kom till Ringerikes sjukhus. Eftersom de inte heller förstod allvaret i den omfattande skadan gjorde de ingenting.

Benedicte fördes vidare med ambulans till diakonhemmet med svåra smärtor. När hon äntligen kom på kvällen sprack hennes ben. Hon opererades slutligen under nio timmars övertid.

För omfattande skador

– Om Ringerikes sjukhus hade opererat mig hade jag med största sannolikhet behållit benet. När jag vaknade på morgonkvisten meddelade kirurgen mig att skadan var för omfattande och komplicerad för dem. Därmed fick jag skickas vidare till Ullevål. Under loppet av 20 timmar hade jag besökt fyra olika hälsomyndigheter, konstaterade Benedicte.

Hon understryker att efter en högenergiolycka är det viktigt att opereras inom åtta timmar efter olyckan. Eftersom hon inte hade fått rätt behandling i tid kunde kirurgerna inte rädda hennes ben. Compartment syndrome / lodging syndrome förstör bokstavligen senor, muskler och nerver eftersom benen / benen spricker på grund av trycket efter obehandlade högenergifrakturer.

12 operationer

Den första operationen gjordes på Ullevål en dag efter olyckan. Först förstod hon inte vad läkarna pratade om. Hon var fruktansvärt dålig och minns väldigt lite från första veckan.

Inom ett år och nio månader opererades Benedicte tolv gånger. Den största operationen cirka tre veckor efter inläggningen resulterade i en allvarlig infektion. Både operationerna och den hårda träningen mellan varje gång var en enorm påfrestning.

Ner och sedan upp igen

Benedicte fick krispsykiatri och en psykiater direkt efter olyckan. Hon låg orörlig i fyra veckor.

– Det var utmanande att varken känna igen sin egen kropp eller reaktionsmönster. Att se mitt liv försvinna upplevdes som en stor sorg. Allt var mörkt. Jag kunde inte känna någonting, säger Benedicte

Det första året efter olyckan kämpade hon hårt med sitt psyke. För Benedicte var det svårt att inse att hon med största sannolikhet skulle tappa benet. Aptiten och 65 procent av muskelmassan försvann. Hennes ben hängde och orm.

Gick upp igen

Efter fyra vistelser på ett rehabiliteringscenter på Skogli i Lillehammer började motivationen sakta men säkert komma tillbaka. 2017 var sorgeperioden över.

– Min egen livsgnista fick mig att resa mig igen. Förutom min dotter och hund stärkte både träningen och mina egna livserfarenheter mig. Istället för att gräva djupare använde jag möjligheterna och resurserna runt omkring mig.

Snabb amputation av lår

Kirurgen på Ullevål försökte allt han kunde för att rädda Benedictes ben. Hon fick en lång protes insatt från fotleden och upp till låret.

– Efter ett och ett halvt år fick jag väldigt ont i benet. Protesen var då på väg ut ur kroppen. I oktober 2019 blev jag skjutsad till ortopedavdelningen på Ullevål. Dagen efter bestämde sig kirurgen för att amputera mitt ben upp till mitt lår. Lyckligtvis gick amputationen väldigt bra utan några komplikationer. Det var en lättnad att bli amputerad. Benet höll på att dö och jag var redan van vid att ha ett ben mindre. Jag har inte haft några komplikationer efteråt. Bara lite sveda direkt efter operationer, helt utan någon form av smärta eller obehag med ärr och sår, säger hon glatt.

Möter enheten före en amputation

Roar Seim har arbetat som idrottspedagog på Unicare Fram på Rykkinn sedan 2011.

– Benedicte träffade en jämlik i Momentum, Mark Miller med oss innan själva amputationen. Mark försöker starta ett projekt där klienten möter enheten innan de amputeras. De får se vad det är för utgångspunkter och lokaler, så att de vet vad de går för, säger Roar.

– Mark har hjälpt mig mycket. Jag känner mig väl omhändertagen och har haft lång tid på mig att vänja mig vid det. Jag är privilegierad som har så många människor med så mycket kompetens omkring mig. Det får mig att känna mig trygg. Kamrattjänsten är mycket viktig. Här får jag prata med andra amputerade, säger Benedicte.

Snabb träning

• 

• 

Benedicte kom till Fram på Halloween 2019. Här njöt hon av sin åtta veckor långa vistelse med andra amputerade, sjukgymnasten Jacqueline Neugebauer och idrottspedagogen Roar Seim. Hon skrevs ut 16. januari.

– Vi började först med att träna kroppen utan protes. Här jobbade vi mycket med styrke- och balansträning med ett ben, där vi haltade runt med kryckor. Benedicte var väldigt motiverad. Tack vare sin goda form använde hon protesen redan efter tre veckor. Det brukar ta längre tid innan man får en protes och är redo för träning, säger Jacqueline som har jobbat på Fram Unicare i 11 år. Hon har arbetat med Benedicte sedan efter amputationen.

Gå och balansträning

Träningen började med gång- och balansträning, där man gick på gångväg både med och utan kryckor. De gick också i trappor och på promenader utomhus.

– Den utmanande träningen kräver hög koncentration, förutom styrka runt höft, mage och rygg. Att gå på en protes kan jämföras med att balansera på en metallstång. Eftersom Benedicte har varit på många rehabiliteringscenter och tränat tidigare gick träningen förvånansvärt snabbt, säger Jacqueline.

– Expertvägledning i ett tidigt skede betyder allt för att hon ska vara stark nog att kunna gå med protes. Skulle hon lära sig det här på egen hand är det väldigt lätt att vänja sig vid omedelbara vanor, säger Roar.

Ojämna framsteg

Roar poängterar att de tillsammans med Benedicte har jobbat mest med att skapa balans mellan aktivitet och vila.

– Till att börja med ville hon klara allt på väldigt kort tid, vilket resulterade i ett psykiskt sammanbrott innan jul. Så småningom har hon förstått att det inte finns någon «quick fix». Hon måste spendera den tid som behövs för att bemästra varje rörelse. Vi har jobbat mycket med att sätta gränser. När hon blir starkare och rustad för nya framsteg flyttar hon kontinuerligt träningen ett steg framåt, säger han.

– Vi fick intrycket att Benedicte var en tuff och stark person mentalt. På vägen blev det tydligare att hon behöver lika mycket vård som alla andra när de har genomgått en amputation. Hon har haft sina upp- och nedgångar, fortsätter Jacqueline.

Träna för att bli säkrare

• 

• 

– Dessutom har vi jobbat hårt för att ta bort rädslan för att göra misstag, ramla och hur vardagen kommer att bli. Att ge patienten gradvisa coping-upplevelser så att de blir trygga i de olika situationerna är viktigt. Så tar man bort mycket rädsla, fortsätter han.

Jaqueline understryker att eftersom många med proteser är rädda för och färdas ute i tuff terräng så ordnar de promenadskola en gång i veckan. Ambitionen med gåskolan är att folk ska vänja sig vid att använda protesen. Här utmanar vi dem på deras egen nivå. De har även utomhusaktiviteter som skogsavverkning, badminton och lövkratta.

– Uthålligheten i träningen har gjort mig starkare och kunnat gå upp på båda benen snabbare. Jag har även tränat mycket på egen hand med ett ben. På Fram lärde jag mig mycket under träningen med protesen. Pedagogerna och sjukgymnasterna har visat mig mycket empati, generositet och tålamod, säger Benedicte nöjd.

Stort mästerskap i livet

– Vistelsen har också gett mig ett nytt perspektiv på att bli en bättre människa. På Fram träffade jag många människor med olika utmaningar. Detta gör något med dig som person. Jag har träffat underbara människor och fått vänner för livet, fortsätter hon.

– Efter vistelsen skickades jag hem med en livsbehärskning och viktiga verktyg som gör att jag klarar vardagen så bra som möjligt. Jag är inte rädd för att fråga när jag behöver hjälp.

Benedicte ser fram emot ett mer aktivt liv så småningom. Hon är glad över den bra och smärtfria starten med protesen. Av dålig erfarenhet händer det ändå att hon väntar på motgångar. Efter olyckan blev Benedicte handikappad till 50 procent. Efter att ha återvänt till jobbet i oktober 2018 utvecklade hon utmattningssyndromet trötthet efter bara några månader.

– Jag känner mig väldigt trött efter alla dessa år fyllda av operationer och smärta. Det har varit en stor påfrestning för kropp och själ. Jag märker inte ens hur utmattad jag är förrän jag sätter mig ner. Jag ser för mig att jag kommer tillbaka till jobbet först i juni, säger hon.

Fortsätter ett aktivt liv

Benedicte förstod att hon var tvungen att begrava sitt smidesliv och definiera ett nytt som skulle vara lika värdefullt och aktivt. Eftersom hon har varit idrottstjej i hela sitt liv var det naturligt att söka andra möjliga aktiviteter än alpin skidåkning. Aktiviteter som styrketräning, kajakpaddling samt lugna promenader med hunden lyfte upp henne. Hon började även med paragolf, vilket gav henne en ny arena för mästerskap.

– Känslan av behärskning var euforisk, liknande den jag får när skidsäsongen startade där allt är bra och man bara flyter nerför skidbacken. Eftersom jag har opererats i handleden efter två fall i terräng med nya proteser måste jag hitta ett nytt sätt att spela på, säger Benedicte.

Livet med nya utmaningar

– Det kom som en överraskning för mig att jag kommer att sitta i rullstol inomhus resten av mitt liv. Vid låramputation rekommenderas en rullstol för att vila kroppen. Dessutom kommer en anpassad lägenhet att lösa hälften av att vara trött i kroppen. Om stubben tillåter det använder jag protesen varje dag. Benedicte har lärt sig tre viktiga saker som gör att hon lever ett optimalt liv idag.

– Jag har lärt mig att leva med protesen. Be om hjälp, som handlar om skam och stolthet. Dessutom är jag inte längre rädd för att sätta gränser för mig själv och andra.

Nu när Benedicte vet vad hon har att ta itu med har hennes liv kommit mer på plats. Livet går vidare i långsam takt. Hon tränar både hemma och på gymmet. Vintern 2021 deltar hon i Riddarloppet.

– Jag ser fram emot att njuta av fler soliga dagar på Bygdøy. Vidare ser jag fram emot möjligheten att gå i poolen på Fornebu, och inte minst till säsongsstarten i Paragolf.