Foto. Marte Nordahl

Text av Marte Nordahl

– Glädjen är att hjälpa andra amputerade, och att dela yrket och konkurrensen med andra.

En sommarkväll i Eide på Nordmøre 2012 var Kenneth Heggdal på väg med motorcykel till läger med sin bror och ett par vänner vid den lokala sjön Langvatnet. Klockan var över nio när han körde in i en kurva med en bergvägg på vänster sida. Mitt i svängen dök den lågt liggande solen upp som gjorde att han tappade sikte.

– Jag välte medvetet cykeln vilket fick mig att glida rakt in i bilräcket. I välten fick jag benet i kläm mellan motorcykeln och bilräcket. I efterhand insåg jag att om jag hade bromsat tvärt så hade jag flugit rakt över bilräcket, säger Kenneth.

Kenneth körde mycket motorcyklar innan olyckan.

Åtta operationer

Efter olyckan opererades Kenneth på sjukhuset i Molde där kirurgen fixade hans ben. Han opererades ytterligare sju gånger på St. Olavs Hospital i Trondheim. All död ärrvävnad som gjorde att han saknade cirkulation ner till benet och foten gjorde det svårt att rädda hans brutna ben. Efter den åttonde operationen bestämde de sig för att amputera benet.

– Jag minns ingenting de första två veckorna efter olyckan. På grund av starka värktabletter minns jag bara fragment från när jag låg på intensiven på St Olavs Hospital i Trondheim.

Positiv till amputation

Kenneth minns väl det traumatiska ögonblicket när kirurgen kom in och sa till honom att han måste amputeras.

– Han informerade mig väl om fördelarna med att amputera foten. Om de behöll benet skulle jag ha mycket ont, förutom att jag inte hade någon cirkulation eller känsla i foten. Risken för infektion var också stor om jag skulle få ett skärsår i foten utan att märka det. Att amputera min fot gjorde att jag kunde göra i stort sett alla aktiviteter jag gjorde tidigare.

Kenneth blev kvar på sjukhuset direkt efter amputationen. Han hade en sjukgymnast på rummet med en psykolog. Mötet med kirurgen gjorde att han inte kände behov av en psykolog efteråt.

Samtal med kirurgen

– Den största medicinen jag fick var att få benet amputerat, så att alla bakterier och infektioner försvann. Jag kände mig frisk direkt, säger han.

Kenneth är nöjd med den goda uppföljning han fick när han låg på avdelningen för kvinnor och barn på S:t Olavs sjukhus. Eftersom det var sommar och de slutna patienterna var lediga fick han extra bra uppföljning.

– Som 16-åring var det inte så mycket jag undrade över amputationen. Mina föräldrar var med under stora delar av vistelsen. Här samlade de all information jag behövde om de praktiska uppgifterna, säger han.

Rehabilitering gör sinnet lättare

– Rehabiliteringsperioden lättade sinnet mycket. Att jag dessutom var ung och aktiv innan amputationen och olyckan gjorde det lätt att komma på fötter igen. Så fort jag kom upp ur sängen började jag gå på kryckor. Jag satt väldigt lite i rullstol, säger han.

Efter sin sjukhusvistelse tillbringade Kenneth en kort tid på Betania i Malvik i Trondheim. Här började han träna hos en skicklig sjukgymnast. När han kom tillbaka till hemkommunen Eide fick han en sjukgymnast där.

– Eftersom jag ägnade en snabb tid åt att lära mig gå styrketränade jag mest rumpa och andra kroppsdelar. Så fort jag fick min första protes i Trondheim gick jag på den utan stöd. I början blev det många resor upp till Trondheim för att anpassa protesen.

T. h. Halloween-firande under dina studier. Som en ortopedingenjör har Kenneth haft nöjet att göra ett eget träben som han använder när han ska klä ut sig till pirat. Privata bilder.

Rätt till gymnasiet

Kenneth amputerades sommaren innan han skulle börja gymnasiet. Hans mål var att vara frisk nog att gå i skolan. Han skrevs ut från sjukhuset veckan innan skolan började, så han hade en kort paus hemma. Första skoldagen dök han upp med kryckor och ett ben.

– Mina klasskamrater hade redan läst fallet med pojken som fick amputera benet efter en motorcykelolycka och skulle börja på Musiklinjen nära Molde. Första året var de väldigt hjälpsamma med att bära instrument och annat jag behövde hjälp med

Aktiv före olyckan

Innan olyckan spelade Kenneth både fotboll och innebandy. Efter amputationen fortsatte han att spela innebandy på aktiv nivå samtidigt som han gick på Moldegymnasiet.

– Jag spelade allt jag kunde och trodde inte att jag hade protes på mig. Det fungerade väldigt bra att röra knät och höften mer än tidigare, säger Kenneth.

– Jag hade också nöjet att vara assisterande tränare för mitt gamla fotbollslag. Att jag fick stå vid sidan av var det enda tråkiga, säger han.

F. v. Innebandyturnering i gymnasiet. Kenneth spelade även innebandy under studietiden i Jönköping i Sverige.

Th. Surfläger i Marocko. Privata bilder.

Ortopedingenjör

Kenneth bestämde sig för att bli ortopedingenjör i andra året på gymnasiet. Intresset för ämnet utvecklades snabbt när han fick komponenter och fotproteser. Han diskuterade med sin ortopedingenjör – förutom att han surfade efter nya lösningar som kan vara rätt för honom.

– Jag tycker också att ortopediämnet och att vara protesmakare verkade intressant. Den främsta anledningen till att jag vill jobba som ortopedingenjör är att jag vill hjälpa andra i liknande situation, säger han.

Kenneth började studera direkt efter gymnasiet i Jönköping, Sverige, efter ett tips från en svensk ortopedingenjör i Trondheim. Här fortsatte han med innebandy.

Kamratkurs i Sverige

Medan han bodde i Sverige utbildade han sig till «förebildstränare» som är lite lik en jämställd.

– På kursen fick jag bra tips på hur man leder ett samtal, vilket leder till att användaren lär sig reflektera och själva komma fram till lösningar utifrån det vi pratar om tillsammans. Målet är att få personen att motivera sig själv och hitta sina egna lösningar och mål som protesanvändare. Jag rekommenderar alla att kontakta en kamrat om du undrar över något som rör amputationen eller protesen, eller bara behöver påfyllning med ny motivation. Det är väldigt bra att prata med andra, säger han.

Förbättrar vardagen

Kenneth har redan hunnit jobba ett halvår som rotationskandidat på OCH Ortopedi på Helsfyr. Under perioden besöker de även andra sjukhus.

– Just nu jobbar jag på Sunnaas sjukhus två gånger i veckan för att specialisera mig på ortoser. Multitraumapatienter har ofta fem hjälpmedel samtidigt. På Sunnaas har jag mycket god kontakt med sjukgymnaster, arbetsterapeuter och läkare. Till hösten har jag ett halvår med protes som huvudämne, säger han.

– Det är extra trevligt att tänka att en ortopedingenjör kan göra en skräddarsydd protes som gör det möjligt för brukaren att gå. Dessutom kommer små justeringar av protesen att kunna lindra smärta, vilket gör att användaren kan återgå till arbetet och utföra aktiviteter, säger han.

Hittade flera knep

Som utbildad ortopedingenjör och med råd från andra kollegor har han diskuterat sätt och knep för att kunna använda protesen även vid skav.

– Varje individ har ofta individuella utmaningar och behov. Den utmaning jag står inför är ofta en helt annan hos andra. Även om det är viktigt att lindra den ömma punkten, betyder det inte nödvändigtvis att det är bäst att ta bort protesen. Som ett resultat kan det leda till minskad cirkulation när man inte aktivt använder stubben. Därmed kommer såret också att växa långsammare. Jag rekommenderar att lyssna på råd från din egen ortopedingenjör, informerar Kenneth.

Proteser efter behov

För Kenneth har den korta amputationsstumpen som består av mycket ärrvävnad orsakat mycket skav och smärta. Därför har det varit helt nödvändigt att få en sleeve som har passat perfekt för att kunna utföra de aktiviteter han önskat.

– Idag använder jag flera olika proteser. En för simaktiviteter, en löparfot, alpinfot och en vardagsfot som jag använder för normal gång i vardagen. Jag har även gjort ett eget piratben som jag tycker är extra kul att använda på Halloween eller andra maskerader.

Trevlig miljö

– Det är väldigt trevligt att vara en del av en lagom stor parafri idrottsmiljö. Det är trevligt att alltid kunna slå av en konversation med någon på träningen. Om någon ser dig springa förbi hejar de på dig tills de ser att du är över mållinjen. De vet att det är väldigt jobbigt att bli en bra sprinter, säger han.

Kenneth tycker att det är skönt att ha hittat en sport som han tycker mycket om, vilket också bidrar till att hålla honom frisk.

– I december var mitt mål att nå para-friidrottens EM-kvaltider. Även om jag inte kommer att vara med i år är målet ändå att nå sommarens gränser. Jag har ambitioner att tävla på lokal och nationell nivå, och kanske på internationell nivå nästa år. Jag drömmer om att få fotfäste inom friidrotten.

Trevligt att dela intressen

– Att dela arbetet och träningen med andra, ger mig motivation att fortsätta. Jag ser fram emot att fortsätta med rotationstjänsten och bli bra på att vara ortopedingenjör, knyta många kontakter och hjälpa människor.

– På sommaren tar jag sommarlov från jobbet för att hälsa på familjen i Eide. Om det öppnar sig i Sverige så ska jag och min svenska sambo resa dit för att träffa hennes familj. Jag tog med henne från Sverige när jag flyttade hit. Nu är det bara att hoppas att vi får ett vaccin, säger han.