Sander Bestraffning (23) är i bra form efter amputationen. Han kör en aktiv sprint och läser första året på lärarutbildningen. Han drömmer om en lärarkarriär och att tävla i sprint. Foto Marte Nordahl

För benamputerade Sander är det löpning och lärarutbildning som pågår under dagen. Att träna och hålla sig aktiv ger honom ökad energi och glädje vardagsliv.

Av Marte Nordahl

Sander Hegni från Stabekk amputerade sitt ben strax under knät 8. februari
2019, efter en allvarlig fallolycka i Bergen.

– Efter att ha legat i konstgjord koma i sex dagar på Haukeland sjukhus i Bergen vaknade jag utan högerfot på Ullevål, 13 kilo lättare. Min läkare sa till mig att för att slippa ha ont resten av livet var en amputation den bästa lösningen, säger Sander.

Mycket stöd

Sander är glad att familj, vänner och flickvän stöttat honom efter att han vaknat upp ur en konstgjord koma på Ullevål sjukhus.

– Att jag fick besök av vänner och familj nästan varje dag var viktigare än att prata med en psykolog, säger han.

Stark smärta

På hösten bröt Sander sitt bäcken och vänster lår. Han bröt också sin vänstra arm och fick nervskador i sin högra arm.

– Jag upptäckte amputationen först tre dagar efter operationen. På grund av den stora smärtan använde jag starka smärtstillande medel som överröstade själva upplevelsen av amputationen. Jag minns därför inte vad jag kände och tänkte första gången. När jag gradvis återfick medvetandet blev jag också mer bekant med amputationen, säger han

Många bra samtal

Sander är glad för alla trevliga och givande samtal han haft med sjuksköterskorna under sin sjukhusvistelse.

– Jag minns att det var extra trevligt att prata med en av dem som berättade lite om en skada hon haft tidigare. Jag pratade också med en kamrat som informerade honom om allt det praktiska med amputation. Kamraten kan ha kommit lite för tidigt efter amputationen. Jag hade glömt allt när jag behövde råd. Som tur var fick jag svar på allt jag behövde på Sunnaas.

På grund av brutna och brutna ben i kroppen som fick läka fick Sander sin första protes bara två månader efter amputationen.

Rehabiliteringsvistelse på Sunnaas

Efter en sjukhusvistelse på Ullevål följt av Bærum sjukhus fick han en längre rehabiliteringsvistelse på Sunnaas. Här hade han ett helt tvärvetenskapligt team omkring sig bestående av psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut och socionom. Han fick vägledning och hjälp att hantera alla behov. Sander gick vidare till ett års studier i idrott i Bergen innan olyckan. Det viktigaste var att han kunde fortsätta vara aktiv efter olyckan.

– Jag var väldigt otålig på att komma upp på benen. På grund av det brutna bäckenet fick jag inte sitta upprätt eller vara aktiv på över en månad, säger Sander.

Tränade finmotorik

I höstas fick Sander nervskador i armarna som gjorde att han tappade delar av motoriken.

– Min arbetsterapeut gav mig en boll jag klämde för att träna upp styrkan i armarna, som jag också kastade för att träna finmotoriken.

Varierad träning

Rehabiliteringstiden på Sunnaas bestod av dagliga styrkepass och simning varje morgon. Träningen började lugnt, men ökade successivt i omfattning med två till tre pass varje dag.

Först efter två månader fick han sin första protes. I början stod han på protesen med en vikt på 30 kilo som de ökade med tio kilo dagen efter.

– Gångträningen bestod av hinderbanor där jag gick upp på lådor och tränade balansen. I början gick jag mycket på en gångväg samtidigt som jag förlitade mig på två räcken. Det var både betryggande och roligt att ha en tränare runt mig hela tiden. Läkarna var också måna om att jag skulle ta det lugnt så att frakturen inte skulle lossna. Träningen var väldigt smärtsam. Mot slutet av min vistelse i april haltade jag hundra meter. Det var väldigt roligt att börja gå igen, säger han.

Känslan av mästerskap

– Min viktigaste motivation för den frekventa träningen var mästerskap. Jag kände att jag lärde mig något nytt varje dag och att jag blev bättre på det.

– Det mest utmanande var att få tiden att gå och vara aktiv. Därför tränade jag runt tre gånger om dagen och såg mycket fotboll på tv, så timmarna gick fortare. Jag undvek all dödtid som ledde till oro, säger han.

Läs hur du hittar motivationen till träningen med sjukgymnast Gitte Flindt Hilding.

https://www.momentum.nu/indre-motivasjon-gjor-at-du-lykkes-med-treningen/

Inspirerande idrottsdagar

Sander tycker idrottsdagen som arrangerades på Sunnaas med många olika idrotter var jättebra. Han testade paragolf, rullstolsrugby och rullstolstennis.

– Jag koncentrerade mig mest på att kunna resa mig på benen. Därför tänkte jag att sprint kan vara en utmanande sport att prova på. På idrottsdagen fick jag antalet många olika parainstanter i Oslo, Runar Steinstad i Norska Paralympics var en av dem, säger han.

Mer rehabilitering

Efter att han skrevs ut från Sunnaas i juni 2019 spenderade han sin tid med att träna styrke hos en sjukgymnast två till tre gånger i veckan. Dessutom tränade han extra styrketräning hemma två gånger i veckan.

Ungefär fyra veckor efter att han kom hem från Sunnaas hade han även en rehabiliteringsvistelse på Cato Center som multitraumapatient.

– Vistelsen bestod av intensiv träning. Vi spelade också bollspel och gick promenader i naturen. Jag trivdes väldigt bra med sådana träningsplatser, säger han.

Sander provade också klättring, löpning och cykling under en tre veckor lång träningsvistelse på Beitostølen sommar och vinter 2020.

Fortsätt träningen

Sander var också på en träningsvistelse på Beitostølen under tre veckor både sommar och vinter 2020. Träningen bestod av bland annat klättring, löpning och cykling. På vintern åkte han utförsåkning och längdskidor.

– Vi lärde oss mycket om motivation och hur jag ska kunna fortsätta träningen när jag kom hem. Sejourerna var jättebra och jag upplevde stora framsteg i progressionen, säger han.

Covid-19 har gjort att Sander och Kenneth har varit mest med varandra i träning det senaste året. Foto Marte Nordahl

Kontakt med paraddomstolen

– När jag kom hem från träningsvistelsen ville jag verkligen börja med en sport. Jag kontaktade Steinstad i norska ParaFriidrett, som ville samla fler amputerade som kunde springa tillsammans. När jag fick veta att benamputerade Kenneth Heggdal hade anmält sig stärkte det min motivation att börja springa.

Började springa tillsammans

Sander började sprinta när han fick sin löpprotes i juni 2020. På grund av coronan tog det lite längre tid innan han fick protesen och började träna.

– Redan i november förra året började vi springa med tränaren Line Kloster. Vi tränar nu tillsammans fyra gånger i veckan på Bislett med löpning utöver lite hemmaträning. Jag tycker det är jättebra att få träna med andra.

Sikta på att tävla

– Motivationen med sprint är först och främst att ha kul att tävla och bli så bra som möjligt. Att jag dessutom springer fortare och snabbare från månad till månad, gör träningen rolig. Det är också trevligt att träna med jämnåriga, säger han.

– Träningen ger mig också mycket mer energi i vardagen, förutom att jag är gladare över att få utföra aktiviteter.

Inga begränsningar

För Sander har det varit viktigt att hålla sig aktiv och inte se restriktioner för nya aktiviteter.

– I dag är det väldigt lite jag inte kan göra med en protes som jag kunde tidigare. Vill man uppnå något nytt kan man åstadkomma det mesta. Det viktigaste för mig nu är att vara med på resor, prova något nytt och vara aktiv. Det hade varit kul med en weekendtur på alpint. Det är trevligt att få nya tips från andra unga protesanvändare, påpekar han.

Lite smärta

Sander använder idag flera olika proteser. Han har vanlig protes, löpprotes och slalomprotes, förutom en badprotes som måste bytas ut till sommaren.

– Eftersom stubben krymper mycket måste jag ofta byta protes. Jag hoppas att detta kommer att hända så småningom. Idag har jag inga andra skador än amputationen. Sitter jag länge i bilen eller i skolan behöver jag raster på vägen. Min rygg blir också bättre och bättre i takt med att jag tränar och håller mig aktiv, informerar Sander.

Lärarstudier

Sander studerar just nu och går första året på lärarutbildningen. Han drömmer om en lärarkarriär.

– Det är löpning och lärarutbildningen som pågår under dagen. Det är extra skönt att få träna sprint bredvid den digitala undervisningen. De enda jag träffar i vardagen är Kenneth och min sambo. Det hade varit väldigt roligt att tävla i sprinten när det öppnar upp sig, säger han.

Läs reportaget med Sanders vicekamrat Kenneth

Benamputationen ledde Kenneth (25) till yrket ortopedi och sprint – Momentum