Löpprotesen som Ann Selda Deliler (21) fick en förfrågan om på gymnasiet, har resulterat i flera pallplatser och hinkar av idrottsglädje tillsammans med andra idrottare inom paradidrotter.

Av Marte Nordahl

För paradidrottaren Ann Selda Deliler från Porsgrunn sitter de smärtsamma gymupplevelserna på högstadiet i färskt minne. På grund av de svåra kramperna hon fick först efter några hundra meter skickades hon på resor mutters ensam medan klassen sprang 3000 meter.

– Gympaläraren informerade mig om att om jag inte kunde utföra samma aktiviteter måste jag hitta alternativa lösningar själv. Jag ordnade mitt eget friidrottspass, utan att min lärare följde med alls. På den tiden kände jag mig hopplös. Som vuxen tyckte jag att det var skolans uppgift att ordna gympapass åt mig, säger hon.

Ambassadör för det olympiska toppmötet

– Mina egna erfarenheter av hur gymnastikklasserna på skolan är uppbyggda, har engagerat mig som ambassadör för Olympiamötet. Om vi ska kunna rekrytera fler barn till sporten måste vi börja med att ordna för alla elever. Både de med och utan funktionsnedsättning, säger hon.

Ann Selda vill att skolor ska skaffa mer information om funktionshinder och träning. På gymnasiet fick hon betyg i ståndpunktsbetyget för att läraren tyckte att hon var för passiv i bollaktiviteter. Hon blev tillsagd att arbeta hårdare, vilket inte var fysiskt möjligt med hennes funktionsnedsättning.

Född med dysmeli

• 

• 

Ann Selda föddes med dysmeli, utan rätt hudben på benet och knäleden. Detta resulterade i en höjdskillnad. Hon lyckades inte heller böja sitt knä. I sin tidiga barndom testade hennes ortopedingenjör många olika lösningar för att få båda benen lika långa. Som fyraåring fick hon förlängt benet som hon bröt kort därefter. Efter att ha kommit på fötter igen opererade hon skenorna för att få dem så raka som möjligt.

Året därpå ringde pappa Rikshospitalet, och meddelade att jag redan hade problem med att komma in i bilen. Eftersom jag inte blivit helt vuxen undrade han om amputation kunde vara en lösning. Sjukhuset, som tidigare övervägt en amputation, skulle först pröva alla möjliga lösningar. Nu när pappa insisterade fick jag en tydlig signal att starta processen, så att jag kunde använda protesen första dagen i skolan, säger hon.

Lyckad låramputation

Ann Selda amputerades på sin 6-årsdag.

• 

• 

– Jag minns det goda mottagandet med mjuk kaka på mitt rum, där jag var omgiven av sjuksköterskor, läkare och min familj, säger hon.

Kirurgen utförde låramputationen på höger sida genom knäleden. Operationen lyckades.

– Förutom amputationen stoppade de även min tillväxt på 160 meter. Därför är min stubbe kortare än det andra benet. Rent kosmetiskt är det bra. När jag bär protesen blir mina knän parallella. Jag har varken smärta eller fantomvärk efter amputationen, säger hon.

Skickades hem efter två månader

Ann Selda skickades hem efter två månaders sjukhusvistelse på Rikshospitalet och Telemarks sjukhus.

– Det var vinter och jag var mycket inne på rasterna på dagis. Jag minns att jag gick upp med kryckor i pulkabacken. I glad iver kastade jag dem ner till toppen av backen och akter ner.

• 

Ny protes första dagen i skolan

De följande sex månaderna gick åt till att göra en ny protes. Ann Selda ägnade hela sommarlovet åt rehabilitering för att lära sig att bära protesen. Första skoldagen gick hon till skolan nöjd med protesen.

– Förutom gympapasserna på högstadiet hade jag en fin uppväxt. De flesta i min omgivning glömde ofta bort att jag var protesanvändare, säger hon.

– Mamma och pappa har varit duktiga på att inspirera mig. Sedan jag var liten har pappa sagt till mig att inte se restriktioner på saker och ting. Han har alltid varit mån om att jag skulle gå mycket och stärka stubben. Därmed har jag också klarat alla påfrestningar jag har stött på. På resor med klassen var han mån om att jag skulle följa med de andra. Erfarenheterna har hjälpt mig att se framåt, säger hon.

Trivs med manuellt knä

Ann Selda använder den manuella knäprotesen Total Knee Hi Activity, som hon belönades med vid Sophies Memorial 2019. Fram till dess använde hon knäprotesen Total Knee, som byttes ut mellan tre till fyra gånger om året.

– Jag trivs bäst med manuella knän och fötter. Jag tar aldrig av protesen och föredrar att ha den på mig. Jag har tidigare testat ett elektriskt knä som inte var lika optimalt.

Ny löpprotes

Första året på högstadiet 2014 fick hon en förfrågan från ortopedingenjören om en ny löpprotes. Målet var att kunna röra på sig mer på fritiden.

– Jag hade också börjat styrketräna och tycker det lät bra att få mer konditionsträning. Ingenjören kontaktade leverantören i Sverige. Han hade även kontaktat Runar Steinstad, som då var paradidrottare i spjutkastning. Efter att ha satt upp min nya protes bjöd Runar in mig på ett träningsläger under vinterlovet 2015. Här deltog jag med stor iver.

Samma år i november 2015 ombads Ann Selda att delta i ett tävlingslopp i paraddomstolens regi. De följande åren har hon deltagit i en rad tävlingslopp. Hon har tidigare deltagit i junior-VM och EM där hon tog silver på 60 meter under NM i februari.

• 

• 

• 

Ett underbart gäng

Till att börja med reste Ann Selda och tävlade med runt fyra andra idrottare från paradsporten. Idag är det flera som tävlar tillsammans.

– Idrotten ger mig en enorm livsglädje, som inget annat kan ersätta. Jag känner mig väldigt privilegierad som får uppleva allt kring toppidrott. Vi är ett underbart trevligt gäng som kommer bra överens och som dessutom hejar på varandra. Vi är också väldigt duktiga på att trivas efter mycket hård träning, säger hon ivrigt.

Kyssjuka och knäskada

2018 var ett utmanande år för Ann Selda, med en knäskada följt av kysssjukan som varade i ett år.

– Det som höll min motivation uppe under den här perioden var tv-serien med Team Ingebrigtsen. Jag försökte påminna mig själv om att de flesta professionella idrottare också upplever en nedgång under sina liv. Trots det återhämtar de sig. Många idrottare inom paradsporter, inklusive den danske idrottaren Daniel Wagner, är en av mina stora förebilder. Han vann VM förra året. 2016 kom han till Norge för att visa mig tips och tricks med min nya protes, säger Ann Selda.

Och så kom coronaviruset

– På grund av coronautbrottet har vi bara genomfört två av tre träningsläger i år, vilket lägger grunden för idrottsprestationer. Vi har varit tio dagar på Teneriffa och bara en av två veckor i Portugal. Den andra veckan ställdes in på grund av corona.

– När vi äntligen kom tillbaka till träningen igen efter kranskärlsrestriktionerna kändes det som att allt rasade. Jag trodde att jag hade tappat träningsbasen vi hade tränat innan viruset bröt ut. Min tränare tyckte däremot att jag var i min bästa form någonsin, säger hon.

Besvärlig protes

Ända sedan starten av 2014 har Ann Selda haft utmaningar med löpprotesen. Det har lett till att hon inte lyckats springa lika långt som sina konkurrenter. 2016 upplevde hon smärtsamma kramper varje gång hon sprang.

– Jag misslyckades nästan med att lyfta benet efter 200 meters löpning. För att bli av med kramperna var jag helt beroende av en rulle. Jag använde den för att rulla och reta varandra under uppvärmningen och efter varje löprunda. Längre löpturer utlöste också kramp, så jag fick rulla så fort jag kom i mål, säger hon.

Fri från kramper

– Under flera år fick jag höra att kramperna relaterade till protesen var något jag hade att förvänta mig. Jag fick inte göra något åt problemen heller. Som tur var träffade jag en ortopedingenjör vid Sophies Memorial, som föreslog en CT-angiografi för att undersöka det ytterligare. Resultatet visade att protesen stoppade mycket av blodcirkulationen, vilket också ledde till obehagliga kramper.

– I juli i år fick jag en helt ny löpprotes med ny ovandel. Den hängivna ortopedingenjören tillbringade hela sommarlovet med att slutföra det. Jag testade det medan de hade ledig tid, och resultatet blev lyckat. Idag har de besvärande kramperna helt försvunnit.

Nytt rekord

Ann Selda sprang till sig en silvermedalj i februari i år med nytt personligt rekord i NM i Bærum. Sommaren ägnades åt att testa den nya protesen. Därför fick hon inte möjlighet att delta i några lopp.

– Sista veckan i augusti körde jag en provkörning för att prova protesen ordentligt. Jag bytte även till en mjukare fot. Resultatet blev en tidsförbättring på 0,8 sekunder. Som Runar Steinstad säger kommer en dålig löpprotes att upplevas på samma sätt som en gummistövel. Jag har aldrig sprungit så fort som jag gör idag, säger hon glatt.

NM i Bergen

Ann Selda sprang in till en silvermedalj och ett nytt personligt rekord på 100 meter i NM i Bergen i september.

– Det var otroligt roligt. NM är det största vi får uppleva i Norge. Jag har tidigare sprungit på Diamond League-tävlingar med över 40 000 på läktaren. Även om det inte var några åskådare under NM i Bergen var stämningen på topp, tack vare atleter och funktionärer, säger hon glatt.

I bra form

Ann Selda är glad att hon också för första gången lyckades hålla nerverna i schack strax innan loppet.

– Min kropp var också på topp. Äntligen fick jag tillbaka för det hårda arbete jag och min tränare Magnus har lagt bakom oss. Jag var till och med lite överväldigad, och använde lite för mycket krut under uppvärmningen, eftersom det gick snabbare innan loppet, säger hon.

Efter loppet har Ann Selda haft träningsfritt för alla för första gången i år som gått på avslappning och studier.

Sjuksköterskestudent

Ann Selda läser sista året av sina sjuksköterskestudier vid universitetet i sydöstra Norge, vilket hon trivs med.

– Hur bra form jag än är i är det tänkbart att min kropp får blåmärken när jag blir gammal. Att belasta det friska benet så mycket som jag gör har resulterat i smärta i både vrister och höfter. Likaså har jag blivit bra på att se lösningar snarare än hinder. Jag drömmer om att bli barnmorska, kanske på en vårdcentral. Inom hälsosektorn lär man sig hela tiden något nytt, som aldrig kommer att ta slut, säger hon.

Fler nöjen

– Nu ser jag fram emot att börja vinterträna. Det är otroligt kul att jag äntligen kan ge allt på träningen utan några hinder. Så får jag en optimal uppladdning inför nästa säsong.

– Min största glädje i livet är att umgås med mina närmaste, och inte minst den glädje sporten ger. Speciellt när det går åt rätt håll, säger hon med ett leende.