Av Marte Nordahl

– Tack vare en velektriskt anpassad protes har jag fått leka i idrottsutmaningar. Jag känner en enorm glädje och känsla av behärskning av alla aktiviteter jag har haft möjlighet att vara med på, säger Jan Ove.

Som markarbetare hade Jan Ove Sørheim från Ås en helt vanlig arbetsdag i juni 2004 i byggföretaget Mesta. Den här varma junidagen lade han ett nytt vattenrör upp till Holmenkollen som fick transporteras med en hjulgrävare.

– Plötsligt kom min högra fot för nära ratten på grävmaskinen och tog tag i mitt byxben. Nästa sekund kastades jag fram. Grävmaskinsföraren ägnade full uppmärksamhet åt de korsande kraftledningarna som skulle passeras. Därmed kunde han inte stanna i tid, så han körde längre upp på mitt ben. En kollega kom snabbt till olycksplatsen och kallades efter ambulans, minns Jan Ove.

Amputerades kort efter olyckan

Några timmar senare vaknade Jan Ove på Ullevål.

– En läkare i vit rock stod vid min säng och sa till mig att det inte var lämpligt att spara på foten. De kom därför att ta bort den inom en halvtimme. Jag hade inte så mycket mer att säga. Han antog att jag skulle vara igång inom två till tre veckor, säger han.

Många komplikationer och reamputationer

Jan Ove amputerades den 15 juni 2004. Tiden efter operationen var utmanande med en rad komplikationer och inflammationer, bland annat gula stafylokocker. Han fick amputeras om sju gånger innan han fick sitt ben stabilt.

– Eftersom läkaren hade försökt bevara mitt knä hade jag en stump som låg i det kortaste lagret jämfört med optimal längd. Det ledde till att jag bland annat fick genomgå flera hudtransplantationer, säger han.

Lite information om livet som amputerad

På sjukhuset saknade Jan Ove mer information relaterad till hans nya liv som ny amputerad. Han minns de två sommarmånader han låg på Ullevål sjukhus, bara 32 år gammal som väldigt trasig.

Efter vistelsen transporterades Jan Ove till Catosenteret i Son för träning. Här gick han en månad på kryckor. Läkaren ansåg att användningen av proteser inte var förenlig när stumpen hade många sår efter operationen. Därför fick han ingen protes vid den tiden.

Ny protes

Efter en rutinkontroll utförd på Aker sjukhus kom Jan Ove i kontakt med amputationsspecialisten Per Jørgen Lerud.

– Han trodde att ju tidigare jag fick en protes, desto snabbare skulle såren läka. Min blodcirkulation skulle öka så fort jag rörde mig mer. Lerud fick mig i kontakt med Sophies Minde Ortopedi som gjorde en protes åt mig. I september 2004 fick jag den nya protesen på plats.

I efterhand är Jan Ove tacksam över att fortfarande ha sitt eget knä intakt. Det gör stor skillnad som protesanvändare.

Deltog i Ridderuka på Beitostølen

Kort därefter gick Jan Ove i en gåskola som drivs av Aker sjukhus dagtid under några veckor. Efter flera veckors goda framsteg klarade han sig helt på egen hand i vardagen.

– I april 2005 fick jag ett telefonsamtal från en aktivitetsansvarig på Catosenteret. De undrade om jag skulle delta i ett aktivitetsprogram för nya skadade på Ridderuka på Beitostølen. Deltagandet gjorde att jag fick kontakt med det norska skidförbundet som guidade mig till start i pargrupp i längdskidåkning. Jag fick mycket glädje av erbjudandet nästa år, säger han.

Händelser via Momentum

Jan Ove var sjukskriven i ett halvår innan han började arbeta i början av januari 2005 som lastbilschaufför. Året därpå stötte Jan Ove på information om Momentum på nätet. Han gick med i Momentum samma år.

– I all iver deltog jag i en skidsamling på Beitostølen i Momentums regi. Här träffade jag en benamputerad som inspirerade mig att prova alpin skidåkning för första gången. Helgen gav mig även många bra tips och mycket inspiration till vilka nya aktiviteter jag skulle kunna testa med protesen.

Efteråt har Jan Ove deltagit i flera skidträffar på både Venabufjellet och Ridderuka. Innan amputationen var han inte lika atletiskt aktiv.

– Det är inspirerande att träffa andra amputerade, och kunna ge varandra tips och råd som bidrar till ökad livskvalitet. Det finns många amputerade med olika erfarenheter där ute, säger Jan Ove.

Aktiv på snowboard

– Under Riddarveckan på Beitostølen 2016 genomförde de demonstrationer på snowboards. Där kom jag i kontakt med Helge Viken i Momentum, som själv hade börjat åka snowboard när han var 57 år. Jag lånade en bräda och tog ett par promenader längst ner på Olaheisen på Beitostølen. Det var mycket upp- och nedgångar och bra upplevelser, minns han.

När Jan Ove lämnade Beitostølen bestämde han sig för att sätta upp ett nytt mål att nå. Han ville delta i boardercrosstävlingen på Beitostølen under Ridderuka året därpå 2017. I julklapp samma år fick han en snowboard av sin familj. Han gick sedan med i Funkis snowboardklubb med träning på Tryvann två gånger i veckan. Jan Ove började träna i barnbacken tills han knäckte koden.

Uppträdde på NM-Norgescup i Kongsberg

Jan Ove har åkt aktivt snowboard i tre vintersäsonger. I mars i år tävlade han på NM-Norgescup i Kongsberg där han genomförde den rejäla boardercrossbanan med totalt sju hopp. Han slutade som nummer fyra på lördagen och onsdagen som nummer fem.

– Jag minns väl killen som stod i målområdet och skröt om min körning. Han gav mig ett tips för att bli av med all rädsla innan jag gav mig ut på den utmanande banan. Jag tyckte att jag var lite för rädd och gammal för att våga ge mig ut på den utmanande banan som består av stora hopp, säger han.

– Jag har insett att om jag ska vara med i NM nästa år igen måste jag träna på att hoppa i hög fart. Även om jag är en gammal «gubbe» så är det häftigt att jag blir instruerad och omhändertagen inom sporten av bra instruktörer. Jag är själv ung i sinnet vilket får mig att glömma min egen ålder, säger han med ett leende.

Lämnad åt sig själv

– Innan jag lärde känna Momentum var jag helt utlämnad åt mig själv. Jag kände en stor otrygghet efter amputationen. Jag hade också tre barn på 4, 6 och 8 år, förutom jordbruket för att ta hand om mig.

Det första Jan Ove tänkte när han skrevs ut från Ullevål var att han inte hann ligga där längre. Han fick återgå till allt arbete på gården.

– Så fort jag kom hem gjorde jag mig en stol för att kunna sätta foten på tröskan. Strax efter det körde jag iväg med den. När jag gick tillbaka på kontroll på Ullevål dagen efter undrade läkaren fruktansvärt vad jag hade gjort eftersom förbandet var så dammigt och hemskt. Jag koncentrerade mig mest på att skaffa ett nytt bandage, så att jag kunde komma hem så fort som möjligt. Jag mobiliserade mycket för att kunna överleva på den tiden, minns han.

Avgörande för att komma tillbaka till jobbet

För Jan Ove var det också avgörande för hans livssituation att tidigt återgå till heltidsarbete. Han är mycket nöjd med att han har kunnat anpassa de flesta av de aktiviteter han utförde innan amputationen, även om det tar mer energi.

– Jag har aldrig sett tillbaka. Att jag har varit duktig på att utmana mig själv och prova nya saker har hållit mig på fötterna, säger Jan Ove, som idag jobbar inom Statens vegvesen med uppföljning av entreprenader och entreprenörer för väg- och utvecklingsprojekt. Även om han kanske saknar det praktiska arbetet får han utlopp för det på den lilla gården han driver vid sidan om.

Aktiv på sommaren

Förutom aktiviteterna på vintern älskar Jan Ove även att cykla på sommaren. Cykling är mindre stressande som amputerad. Jan Ove har tidigare arbetat fyra säsonger som pilot/stödkontakt för en blind dam på tandemcykel. Han cyklade två gånger i veckan under hela sommarsäsongen. Han har även varit aktiv cyklist och deltagit i Gränsloppet sju gånger, Birkebeinerloppet en gång och Vasaloppet fyra gånger.

– Jag tycker om att tänja på gränserna. Det är mycket tillfredsställande i och med att du kommer i mål och har genomfört en åktur. I början var det mycket trial and error med olika typer av fotproteser, tills jag hittade det mest optimala. I början var jag tvungen att stanna regelbundet för att tömma protesen på svett. På grund av all svett lossnade ofta vakuumhylsan, så att protesen inte satt ordentligt.

Erfarenhetsutbyte med andra amputerade

Idag har Jan Ove jobbat som jämnårig på Fram Unicare de senaste tre åren, vilket han trivs med. Han berättar glatt sin historia som hjälper människor att se livet lite ljusare.

– Jag hade ingen att stödja mig på när jag blev amputerad. Jag fick inte heller något erbjudande att prata med någon om användning av proteser. Att kunna ringa en kamrat i Momentum som man kan utbyta erfarenheter med är guld värt, säger han.

– I efterhand har jag förstått att riktad information är väldigt viktig. Rådgivning kan hjälpa människor att inte se lika mörkt på livet. Att användaren dessutom uppmuntras att träna och prova nya saker, verkar inspirerande för fler än mig, säger Jan Ove nöjt.